Många gånger det gångna året har jag ställt mig frågan: varför gav jag mig in i detta?
Att vara sjuksköterska, på en dessutom underbemannad avdelning, är inte alltid så lätt som folk verkar tro. När de flesta mest verkar tro att vi sitter av tiden med en kopp kaffe i handen. Men att vara sjuksköterska är ett otroligt varierande yrke. Man vet aldrig riktigt vad som ska hända vid nästa arbetspass. Det kan gå från en lugn dag, från ett enkelt samtal med en patient till livräddning på hög nivå vid ett hjärtstopp. Det är tungt, fysiskt och psykist. Det kan sätta en i situationer man aldrig räknat med, få en att känna sig fantastisk eller värdelös. Man möter människor i kris, anhöriga i kris, man måste kunna lyssna och inte låta den egna stressen lysa igenom allt för mycket. Man måste vara flexibel, social, lyhörd, leka detektiv, undersöka, beblanda sig med diverse kroppsvätskor, glädjas med folk men lika väl gråta med folk.
Det är otroligt roligt de dagar man går hemfrån ett arbetspass och känner att idag har jag lyckats, idag har jag gjort skillnad. Dagarna då man går hem och gråter för att dagen rent ut sagt varit förjävligt är inte lika kul, men tyvärr dyker de upp från och till. Nu var det länge sedan tack och lov.
Risken med hög belastning och hög stressnivå är att man avskärmar sig. Slutar att vara riktigt medmänsklig, man gör det man ska men hinner inte med människan bakom sjukdomen eller skadan, men man reflekterar inte mer över det.
Vissa dagar får man pikar och kanske råkat ge några pikar själv, omedvetet eller på fel sätt, sådant som sårar, som får en att känna sig ynklig, som om allt slit man gjort under dagen inte räknas.
Vissa dagar känner man sig som världens lyckligaste för att man har så underbara arbetskamrater som stöttar, peppar och gör dagen allmänt roligare.
Förutom medmänsklighet krävs också en hel del tekniska kunskaper, medicinkunskap, fingerfärdighet är en fördel, och att kunna läsa kroppsspråk är en ännu större fördel.
Idag är en sån dag då jag går hem ledsen. Ledsen över att jag missat en grej, inte värre än att det kunde lösas men ändå så att det strulade till det, ledsen över att jag stressat och gjort mitt bästa men ändå inte känner att jag räcker till. Och istället för att tänka på allt bra jag faktiskt gjort så radar jag upp det jag inte hunnit med, eller det jag kunde gjort bättre. Klankar ner på mig själv. Jag är väldigt stresskänslig just nu, och upplevde situationerna jag hamnade i som så mycket jobbigare och värre än de kanske var egentligen.
Detta var ett utdrag ur mina tankar för en vecka sedan.
